Jobb och så lite mera jobb :)
Hej på er.
Ja så som rubriken lyder så är det så mitt liv ser ut just nu. Jag jobbar ganska mycket just nu.
Med vad kanske ni nu undrar? eller så gör ni inte det för jag brukar ju alltid köra lastbil men denna gång gör jag inte det.
På Arons som jag e anställd på har tagit åt sig ett jobb utab komunen att byta ut soppkärl i hela Norrköpings komun och jag och min gamla arbetskamrat numera kamrat Pelle e projektansvariga för hela karusellen. Min del är att ha hand om felen som kan bli på kärlen och ifall handläsaren som vi använder går sönder så skall jag försöka laga den på något sett. (har inte kommit på hur än)
Det är ganska mycket ansvar och Pelle är där och stöttar mig men låter mig ändå hållas själv för att se hur jag hanterar det ansvaret. vi är lite över 10 personer och 5 bilar och det är en del att hålla reda på. Det e inte riktigt den arbetssituation som jag e van vid. Innan detta börjadeför 6 veckor sedan tyckte jag att det räckte att råda över mig själv och en lastbil men nu e det lite mer att ha koll på. Tycker jag det e kul då? Ja det sjuka är att jag ändå trivs med det, problemlösningen som skall funka varje dag och den däriga ledrrolen som jag behöver fin slipa mig på. Haha, så tokigt det kan bli ibalnd men har man ingen erfarenhet så är det ju självklart att det blir fel ibland och då e det "bara" att bita i det extremt sura äpplet och be om ursäckt. Det e något jag måste bli bättre på, att erkänna för mig själv att mna kommer göra fel och att det e "okej" och männskligt. Det var svårt för mig i början för jag hade fått lite prestationsångest över hur många kärl vi hade att ställa ut varje dag och jag ville så gärna få ut alla, men den kvotten som var planerad var gjord bakom ett skrivbord utan att veta riktigt hur det såg ut på vägen så det var omöjligt att hinna med och innan Pelle fick in det i mitt huvud. Haha det är bra att han och jag e så bra vänner att vi kunde ta den diskutionen/grälet utan att bli riktigt osama. Det e fortfarande lite stressigt men det är inte ens i närheten av hur det var i början.
Så det senaste veckorna har jag i princip bara pratat om soppkärl, stackars folk i min omgiving och Pelles fru Laila, för så fort jag e hemma hos dem så pratar vi soppkärl, haha snacka om störda. Men ibland kan vi prata om annat vilket e väldigt trevligt det med.
Det e en del saker jag har lärt mig av dessa 6 veckor och jag tror att jag har mycket kvar att få lära mig de resterande 4 veckor som återstår. Men vad jag har lärt mig kommer i ett annat inlägg då jag verkligen kan blicka tillbaka på hur jag har utvecklas som person. Det e något som e svårt att se så här när man bara tänker jobb :)
Men tyvärr är det inte bara roliga och nyttiga händelser som har hänt under den sensate tiden.
Min morfar har lämnat oss kvar här på jorden medans han själv tog reste vidare utan oss, den 7 September så dog min morfar. Jag skall vara ärlig att säga saknaden e enorm. Det e tufft att veta att han inte finns där, den sista tiden när han levde så var jag inte så mycket där eftersom jag hade precis kommit hem från Åre och jag behövde jobba men jag visste ju att han levde, men nu när han inte gör det så känns det tomt. Jag vet att jag kommer att känna såhär ett tag, morfar och jag hade ett specillt band som vi och bara vi hade. Alla de gånger som han och jag åkte i Sonstorps skogen med personbilen och den ena var mer vilse än den andra men roligt hade vi, och när vi kunde diskutera saker som andra kunde tycka var orelevant så kunde det vara bland det viktigaste vid behövde reda ut och få svar på. Även om vår familj inte säger saker som "jag älskar dig eller jag ser upp till dig" så var det man menade med vissa handlingar. Typ en kram som lite "för lång" och strak, man kramde så det nästan gjorde ont, det var ett sätt att visa att han brydde sig. Så även om morfar inte e kvar här i livet så kommer gubben alltid leva i mitt hjärta för det var där han fanns, och om folk undrar vem jag när jag e hemmikring så kommer jag presentera mig som Nisse i Simonstorps barnbarn, för han lever kvar i byggden även om han inte är där.
Det som e viktigast att komma ihåg i sånna häriga stunder är att detta är en del av livet, männsikor vi älskar och bryr oss om kommer dö eller göra saker mot en som gör att man bestämmer sig för att ta avstånd till att träffa personerna i frågan. Man mister varandra på olika sätt men jag har min tro på att för eller senare ses i vi Himlen och då kan vi skratta åt allt som har varit och för eller senare kommer man komma överens med dem personer man har blivit sårad av eller sårat så man hittar tillbaka till det som en gång var. Det kommer aldrig bli som det var innnan men bättre, det e ju onödigt att gå tillbaka till något man inte trivdes med.
Med dessa sista menningar tänker avsluta detta blogg inlägg och jag hoppas att du som läser detta inte tycker detta inlägg var för luddigt utan att du förstod vad jag menar och gör du inte det. Stäng ner sidan och kom tillbaka och läs senare, allt har sin tid och ibland dröjer det innan tiden kommer.
Kram och var rädda om dig och din omgivning,för ibland är det som betyder mest. Vilka du litar på och vilka du kan stöd av när du har ramlat.
Första Thessalonikerbrevet 5:21-22
"Ta vara på det som är bra, och avhåll er från allt slags ont"